Tragedi blir komedi


Jag känner att jag har varit lite dålig på att skriva här, så tänkte uppdatera lite.



I torsdags åkte jag och en vän från min klass iväg till Karlstad för en träff med alla spetsutbildningar. Det var både upp och ner, men i slutändan var det faktiskt riktigt bra.



För inte så länge sedan var jag och min klass på teater, vi tittade på Shakespears ”Kung Lear”. Jag ska erkänna att trots mitt intresse för teater och skönlitteratur så är det inte många verk jag kan som William har skrivit. Men innan teatern så fick vi lära oss lite om teatern, det är en tragedi då en kung ska dela upp sitt rike till sina tre döttrar. Men det blir bara elände och som i de flesta tragedier så dör de flesta i slutet. Shit vilken hemsk teater tänker ni kanske, men den här var faktiskt inte så hemsk. Det var tre personer som gjorde hela teatern, och dom hade gjort om tragedin till en komedi. Alla dog fortfarande, men dom skojade till allt. Dom blev till exempel landsförvisad till Hofors.. haha. 



Dom improviserade väldigt mycket, ibland nästan för mycket – det syntes i andra akten. Första akten var extremt rolig och jag skrattade så ofantligt mycket. Ibland kunde jag skratta fast jag inte fattade skämtet – för alla andra skrattade. Det smittade liksom av sig :)


Sen blev det en liten paus och då kom tröttheten över mig. Så när jag satte mig ner igen så ömmade rumpan och huvudet var så trött så jag kunde lika gärna ha lutat mig tillbaka och tagit en liten tupplur. Kanske var det mitt trötta humör som gjorde andra akten så seg, men det var liksom inte roligt längre. Folk skrattade fortfarande, men jag ville bara ställa mig upp och säga ”sluta improvisera och håll er till manus så vi får åka hem!”. Lite som när man är på ett möte och är supertrött och folk fortsätter att prata om saker som man inte behöver prata om.



En sak jag verkligen störde mig på var hur mycket skådespelarna drev med publiken. Det kan vara roligt första gången, men 10:de gången? Nej. Till exempel så ”pratade” dom med en gammal gumma och två barn väldigt ofta, och ibland blev skämten så grova så att om man var en känslig person så skulle man ha tagit illa upp. Jag vet att om skådespelarna hade pratat med mig så som dom hade pratat med tanten så hade jag känt mig lite ledsen och faktiskt lite förolämpad. Och grejen är den att dom visste ju faktiskt inte vem personen i publiken var, så då vet dom ju heller inte när dom gick över gränsen…



Ändå uppskattar jag nog deras sätt att visa en ny synvinkel på William shakespears verk, borde verkligen läsa/se mer utav honom.  




hahahahahahahaha gud vad långt det här blev! Ni som läste det här borde få en muffin.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0